Barnen säger fortfarande rutschelkana!

Det är varmt. Solen skiner. Varje dag. Det bara fortsätter. Och det är ljuvligt. Jag skiter fullständigt i vattenbrist och förstörda skördar. Korkat kanske. Men jag mår bra av det här. Livet är så enkelt. Och det händer roliga saker. Hela tiden.

I fredags satt jag och min kompis R på en filt i Slottsskogen efter jobbet. På vägen hem gick jag genom Plikta, lekplatsen som var nummer ett när jag var liten. Då fanns där världens längsta rutschkana. Det tog en evighet att gå upp för backen till den plats där den började. Men det var värt det. Idag är den av nån anledning inte alls lika lång. Har den krympt? Jag log åt alla kidsen när jag korsade lekplatsen. De hade så skoj. Och när de hojtade "Nu åker vi rutschelkana" blev jag alldeles varm. För precis så sa vi. För 25 år sen. Var ifrån kommer rutschelkana?

Imorgon tänker jag inte springa runt med nån töntig flagga. Jag ska åka till havet. Mycket bättre.

Fräknar på näsan!

Idag känns det som om det aldrig varit annat än sol. Jag kan inte föreställa mig hur äckligt det faktiskt har varit i sju månader. Men återvänder livet. Folk blir sociala, inklusive undertecknad. På vägen till jobbet ser jag människor le. Och det smittar. Hade jag sett dem göra det i februari hade jag förmodligen velat döda dem...

Jag har ork, livslust och energi. Och inga ångestkänningar sen påskafton. Nu börjar det!

QOTSA

Imorgon är det äntligen dags. För det vi längtat efter sen i höstas. Queens of the stoneage spelar i Köpenhamn på söndag. Och imorgon är vi 12 glada människor som sätter oss på tåget för att åka dit. Först ska vi ha en skön dag i Köpenhamn. Vi kommer säkerligen gå ut på kvällen. Och sen är det konsertdagen. På måndag åker vi hem igen. Det kommer säkerligen bli fantastiskt roligt. Åker med några av mina bästa vänner. Vi kommer bo på ett spa-hotell. Mm. Jag ska verkligen njuta och koppla av.



Och koppla av är verkligen något jag behöver. Komma bort. Den här årstiden försöker döda mig varje år, känns det som. Jag har inte så mycket ork som jag brukar. Jag kommer hem från jobbet och lägger mig i soffan och läser eller ser på film. Orkar inte umgås. Vill inte. Jag som i vanliga fall har ett väl tilltaget tålamod märker att nån har klippt av min stubin. Den finns inte. På jobbet är jag stingslig och överkänslig. Och jag tycker inte om mig själv när jag är det. Men när jag är hemma så njuter jag. Lullar runt. Fullt upptagen med att bara vara. Just när det känns så här är det skönt att komma bort. Få skratta! Och diskutera allt mellan himmel och jord med människor som är som mig.



Väskan är så gott som packad. Och jag är glad!

Skön söndag

Söndag i soffan. Skönt. Har läst tidningen länge. I bakgrunden står tvn på. Och det som visas är Six feet under. Jag fullkomligt älskar den serien. Jag ser nästan aldrig på tv, men det här var något jag verkligen fastnade för. När jag var sjuk för två veckor sen sträcksåg jag över två säsonger. Jag blev verkligen helt skadad av det. Trodde att familjen Fisher var min egen familj.

Helgen har varit bra. I fredags gick jag ut en sväng efter jobbet och träffade min vän som bor i Lonon. Har inte träffat henne på ett år, och det var så roligt att se henne. Det lyste om henne, och hon verkade så lycklig. På köpet fick jag träffa en massa andra av våra gemensamma vänner. Och även J, som jag har jobbat med till och från i snart tio år. Och som är den enda i min branch som jag verkligen känner samhörighet med.

När folk började droppa av träffade jag S och A. Vi hade jävligt kul. Satt och diskuterade och svamlade till klockan fyra på morgonen.

Gårdagen inleddes med en dålig nyhet. Min kompis R hade blivit rånad på natten. Han hade varit ute och härjat, men på vägen hem somnade han och missade sin hållplats. Och det ställe han gick av på var inte det mest lämpliga stället att vistas på nattetid. Och där blev han som sagt rånad. Blev av med alla kort och sin telefon. Väldigt tråkigt. Det är så kränkande.


På kvällen var jag på inflyttningsfest hos en kompis. Han bor knappt fem minuters promenadväg härifrån. Där var hur mycket folk som helst. Det bjöds på chili con carne med sallad, bröd och ris. Och därefter våfflor. Väldigt gott. Och det kom folk dit som jag med i helt andra sammanhang som jag inte haft en tanke på att de skulle kunna komma. Väldigt roligt. Det blev så klart sent även igår. Jag och K och T gick sist. Som vanligt. Det sägs att man ska gå hem när det är som roligast. Men hur ska man kunna veta det? Och är man inte trött och har roligt hela tiden så får det vara värt att vara lite trött idag.
Och nu är det snart dags att gå och handla lite. Så jag slipper tänka på det i veckan.

Ljus

Det har varit ljust den här veckan. Både när jag gått upp och när jag har kommit hem. Och det gör mig glad. Livet återvänder sakta och det sug jag känt att göra nåt på alllvar av denna blogg förvandlades från sug till verklighet idag.

Så, nu ryker alltså den oskulden. Lite högtidligt. Tänker tillbaka på andra första gånger. Första förälskelsen (jag ler). Första cigaretten (varken god eller den sista). Första ruset (mindre dramatiskt än många andras). Första gången jag blev sviken (den värsta av alla). Första gången jag svek (värre än att svikas). Första gången. Det finns så många.

Jag skulle ha gått ut idag. En vän, som inte är jättenära, men ändå en bra vän, bor utomlands och kom hem idag. Men jag orkar inte. Har inte sovit som jag borde och just nu fungerar inte det. Funderade idag på varför alla i min omgivning förvandlas till idioter när jag har sovit dåligt. På allvar. Muttrade. Skällde på apparater. Konstruktiv som få. Sådan vill jag inte vara. Förhoppningsvis får jag träffa henne imorgon istället.

En blygsam start.